Ortopedi - Hältutredning
Vi utreder både hundar och katter med ortopediska problem. Orsaken till att din hund eller katt har en rörelsestörning kan sitta i skelett, muskler, leder, senor, bindväv eller nervsystem. Det är viktigt med en noggrannhet hältutredning för att få förklaring till var problemet sitter. Det kräver stor noggranhet och erfarenhet för att ställa rätt diagnos.
Vi har veterinärer som har genomgått vidareutbildning i hältor hos hund och katt och har både rutin och erfarenhet inom området. Har din hund eller katt ett ortopediskt problem hjälper vi er med att lokalisera problemet och därefter ta fram en individuellt anpassad behandlingsplan.
Vanliga orsaker till hälta hos hund är:
- Osteokondros (OCD)
- Artros
- Korsbandsskada
- Patellaluxation
- Panosteit
- Diskbråck
Osteokondros (OCD)
Osteokondros är en utvecklingssjukdom hos unga hundar. Det är i stort sett bara de stora och snabbväxande raserna som drabbas. Prognosen vid operation av osteokondros är som regel god om hunden opereras tidigt.
Osteokondros orsakas av att ledbrosket inte utvecklas i samma takt som bentillväxten och följden blir ofta sprickbildningar och flagande ledbrosk, som leder till att hunden haltar. Osteokondros kan drabba de flesta lederna i kroppen. Vanligast är problem i bog-, armbågs-, knä- och hasleder.
Ett mycket stort problem i sammanhanget är att många unghundar med hälta antas ha ”växtvärk”. Det finns inget som heter växtvärk och det är mycket viktigt att aldrig nonchalera hälta hos en växande hund!
En unghund kan ju få en vrickning eller en muskelsträckning som ger hälta under några dagar, men vi rekommenderar att alla hältor och rörelseproblem på valpar eller unghundar bör undersökas av veterinär för att i tidigt skede kunna diagnosticera och i vissa fall åtgärda eventuella problem.
Diagnosen osteokondros ställs framför allt genom en noggrann ortopedisk undersökning. Ofta tar man röntgenbilder för att se hur stora förändringar det finns i leden. Tidigt i utvecklingen av osteokondros ser man ofta inte några förändringar på röntgenbilden, eftersom röntgenbilden bara visar skelettet men inte ledbrosket och mjukdelarna. En normal röntgenbild behöver inte innebära att leden är frisk.
Lindriga osteokondrosförändringar kan ibland läka tillfredställande utan operation men för de flesta hundar krävs operation.
Generellt sett anses osteokondros i bogleden ha bäst prognos medan armbåge och knälederna har något sämre och osteokondros i hasleden har sämst prognos. Varje fall är dock unikt och måste bedömas individuellt. Eftersom osteokondros är ärftligt ska hundar som drabbas inte användas i avel. Det är dessutom viktigt att ge hunden ett bra foder under valp/unghundsperioden med rätt kalkhalt och rätt mängd energi.
Artros
Artros är en ledsjukdom och en mycket vanlig orsak till ledsmärta, hälta och stelhet hos hundar. Artros har ofta genetiska orsaker hos hund. Eftersom tillståndet kommer smygande anpassar sig vanligtvis hunden till situationen och det kan därför vara svårt att upptäcka att den har ont. Artros drabbar oftast medelålders till äldre hundar, men även yngre hundar kan drabbas om de har någon typ av underliggande ledproblem (exempelvis armbågsledsdysplasi, höftledsdysplasi eller en tidigare ledskada). Stora och mellanstora hundar är mest utsatta, men även små hundar kan drabbas av artros.
Artros är en ledsjukdom som fortgår men med rätt livsstil och behandling kan de flesta hundar med artros få mindre smärta och bättre livskvalitet.Till skillnad från oss människor kan djuren inte tala om var de har ont. Djurets beteende visar därför hur den mår.
Det första tecknet på artros är smärta. Oftast visar detta sig genom att hunden haltar när den använder den drabbade leden.
Symtomen kan även leda till att hunden kan visa irritation mot hundar och människor. En del hundar drar sig mer undan, medan andra kan verka mer tillgivna och kontaktsökande.
Ofta kommer symtomen smygande och har en tendens att öka med tiden. Ibland kan man uppleva att vädret påverkar smärtan, en del blir till exempel sämre i kallt och fuktigt väder. Ibland kan man se att hunden tvekar inför att gå uppför eller nedför trappor/ramper, beroende på om den har ont i fram- eller bakdelen.
Man brukar säga att artros kan börja antingen med normala leder som belastats på ett onormalt sätt, eller med leder som från början är onormala och därför inte klarar av normal belastning. Den största riskfaktorn för att utveckla artros är övervikt, oavsett om hunden från början haft helt normala eller instabila leder. Om en hund ständigt bär på extravikt leder det till en ökad belastning på lederna och i längden kommer de att bli skadade.
Diagnosen artros ställs genom ortopedisk undersökning och i de allra flexta fall en röntgenundersökning av de ömmande lederna. Det är inte helt ovanligt att osteokondros (utvecklingsrubbning i skelettet) är en orsak till artros. Vid diagnos kan behandling, motion och diet specialanpassas för att uppnå bästa resultat för hunden.
Det finns mycket man kan göra som djurägare för att ge bästa förutsättningarna för ett liv med artros, vi hjälper er gärna att ta fram en anpassad behandlingsplan för ditt djur!
Korsbandsskada
Skador på korsbanden är en av de vanligaste orsakerna till hälta på bakbenen hos hund. Det finns ett främre och ett bakre korsband och hos hundar är det vanligast med skador på det främre korsbandet. Korsbanden fäster på ett sådant sätt att de bildar ett kryss - därav namnet korsband.
Det vanligaste är att en korsbandsskada hos hund sker till följd av en ledsjukdom (t ex osteokondros) som ger en kronisk inflammation i leden och detta försvagar korsbanden. Men det förekommer även att korsbandsskador är rent traumatiska, det vill säga att ett friskt korsband skadas vid en hög belastning. Vid korsbandskador är det även vanligt med skador på meniskerna. Även katter kan få korsbandsskada men det sker inte lika ofta och hos katterna är det vanligast med traumatisk orsak.
Behandlingen beror på hundens ålder, storlek och skadornas omfattning. Om hunden är av en liten ras kan det i vissa fall räcka med konservativ behandling (dvs utan operation). Då får hunden hållas i vila med begränsad fysisk aktivitet i ca 4-6 veckor och behandlas med smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedel. I de allra flesta fall är dock kirurgisk behandling nödvändig och kombineras då med aktiv rehabiliteringsträning. Operationen bör ske så snart som möjligt efter att skadan uppkommit.
Prognosen är god för att få återställd funktion i leden, förutsatt att hunden eller katten får rätt behandling i tidigt skede. Om knäleden har onormal rörlighet under längre tid ökar risken för kroniska skador, tex artrosutveckling i leden. Om korsbandsskadan uppkommit till följd av kronisk inflammation i leden och nedbrytning av korsbandet, finns risk att även andra korsbandet är försvagat. Om korsbandsskadan uppkommit till följd av en långsam nedbrytning av korsbandet finns risk att även andra korsbandet är försvagat. Hundar med dåliga leder och tidigare skador bör hållas i lagom hull och god kondition för att i möjligaste mån undvika uppkomsten av smärta och stelhet. Regelbunden motion är även en bra förebyggande åtgärd mot korsbandsskada.
Patellaluxation
Patellaluxation (dvs att knäskålen "hoppar ur led") är ett vanligt problem hos framförallt små hundraser. En del hundar visar inga symtom alls och är smärtfria medan andra hundar kan ha uttalade problem med smärta och hälta av varierande grad. Det klassiska är att hunden tar hoppsasteg med bakbenen alternativt hoppar på tre ben och lyfter upp ena bakbenet sträckt bakåt.
Man skiljer mellan medial och lateral patellaluxation. Vid medial patellaluxation förskjuts knäskålen till insidan (medialt) av knäleden och vid lateral patellaluxation kan knäskålen förskjutas till utsidan (lateralt). Medial patellaluxation är vanligast på små hundar och lateral på stora hundar men undantag finns.Vissa hundar har en anatomi som gör att knäskålen lättare går ur led – till exempel liten knäskål, högt liggande knäskål, underutvecklad bengrop på lårbenet, med mera.
Patellaluxation hos hund är ärftligt. För vissa drabbade hundraser krävs därför att man gör en patellaundersökning innan man avlar på hunden. För mer info om patellaintyg, se här. Om hunden verkar ha ont eller är halt rekommenderas operation, det finns olika kirurgiska metoder beroende på hur uttalad luxationen är.
Baserat på ålder och grad av patellaluxation rekommenderas i vissa fall operation för att undvika förslitningsskador i knäleden som i sin tur leder till artrosutveckling.
Vi utför denna typ av operation och ni blir noggrant informerade om behandling både inför operation och eftervård.
Panosteit
Panosteit är en åkomma som främst drabbar växande hundar av stora raser. Sjukdommen ger upphov till en plötsligt insättande hälta. I vissa fall förflyttar sig hältan mellan benen. Ibland kan hundarna även ha feber och påverkat allmäntillstånd.
För att ställa diagnos, och på så sätt utesluta mer allvarliga tillväxtrubbningar, görs en sammanvägning av en noggran klinisk undersökning och röntgenfynd. Det finns ingen specifik behandling för sjukdomen. Ibland kan antiinflammatorisk och smärtlindrande behandling behövas. Prognosen är mycket god och komplikationer till sjukdomen är sällsynta.
Diskbråck
Ryggraden är uppbygd av ett flertal kotkroppar. Mellan kotkropparna finns det disker som fungerar som stötdämpare. I kotkanalen finns hundens ryggmärg. När en hund drabbas av diskbråck, trycker diskmassa på ryggmärgen. Symtomen varierar från smärta till total förlamning, beroende på hur omfattande skadan är och var den sitter. Anledningen till att diskbråck kan göra fruktansvärt ont och orsaka förlamning hos hunden är att ryggmärgen och nervrötterna som löper längs ryggraden ligger i kläm.
De flesta diskbråck syns inte på röntgen, då diskerna består av brosk. För att kunna ställa exakt diagnos krävs ofta mer avancerad bilddiagnostik med magnetkamera (MRI) eller datortomografi (CT).
Diskbråck som enbart ger sig tillkänna som smärta kan många gånger behandlas konservativt, vilket innebär vila och smärtlindring. Då man ger smärtlindring till en patient med ett misstänkt diskbråck är det av största vikt att se till att de hålls i strikt stillhet för att diskbråcket inte ska förvärras. I de fall smärtan inte ger med sig eller om patienten visar förlamningssymtom så rekommenderas vanligen operation.